I går träffade jag en collega som har fått cancer och troligen inte har så långt kvar. Han var säker på att han skulle klara sig… Han har slarvat en hel del i sitt liv, troligen har han fått det pga de. Men vad är hemskast att dö på, utan att veta eller på en begränsad tid? Det är så jobbigt att träffa denna person då han inte vill säga hur länge han har kvar, fast de är ju förståeligt också. När han frågar oss collegor hur vi mår, så vet man inte vad man ska säga tillbaka. Vi är inte rädda för att höra hur han mår… Fast de vet vi redan, att han måste må piss. Det är så jobbigt jag får tårar i ögonen då jag inte kan föreställa mig hur det är att få en diagnos av läkan som säger att du kommer inte uppleva någon jul.
Han har möjlighet att ordna allt och ta farväl av alla osv. Men han måste fundera ständigt på att han snart kommer lämna jorden. Tänk varenda men ut gå runt och tänka på detta. De går ju fylla alla dagarna med aktiviteter så länge han orkar. Men på kvällen när man ska samla alla tankar innan man somnar. Tänk att döden förföljer även i drömmarna.
De gör så ont att se att han har tappat massor av vikt och ser sjuk ut. I denna stund är jag så glad att jag inte klagar på något. Vi klagar på att vi har ont här och där. Vi har stora bekymmer mm. Varje gång jag tycker något är jobbigt tänker jag på collegan, då inser jag att mina problem är bara spott i havet. Jag försöker hitta lösningar till de i stället.
Men hur mycket jag än funderar kan jag inte ställa mig in i hans situation. Vi vet alla att vi ska döen dag men inte exat när.
Så nu fick jag prata av mig.
/Didi
